Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1850, sida 1

— — —— — Madame Proudhon. (Ur en tydsk tidning.) Med förvåning hörde fruntimmersverlden i Paris för några månader sedan, att Proudhon hade ingått 7 det åkta ståndet. Det tycktes vara alli för osannnolikt; antingen måtte Charivari hafva roat sig med publiken, eller måtte den sjelf erhållit en osann underråttelse. Han, mannen, som afbildades med Louis Blanc, Pierre Leroux och Considerant, uppspetsade på gaffeln, för att uppsluka dem; han, menniskoåtaren, husförstöraren, egendomshataren, mannen, som man kallar Guds personliga siende, med ett ord, Proudhon skulle hafva gift sig; och dertill i fångelse, med dottern till en förmögen man, som tillika, enligt pressens utsago, skulle vara legitimist!? Ingen ville i början tro detta. I sjelfva verket år också historien om detta åktenskap anmårkningsvård nog för den mårkvårdige mannen. Vi meddela densamma lika enskild, som vi sjelfva erhållit den genom en af Proudhons vänner. Proudhon lårde kånna sin nuvarande fru, då han var medlem af den konstituerande församlingen. Man kan omöjligen begripa denna bekantskap, utan att veta huru ofri Proudhon kånde sig på den parlamentariska banan, midt ibland sine motståndare. Uti sina En revolutionsmans bekånnelser har han lifligt skildrat sina kånslor under rådplågningarne om junistriden. Minnet af junidagarne, såger han deri, skall alltid som ett samvetsagg tynga på min sjål. Jag tillstår med smårta, att jag, till den 25:te, ingenting förutsett, ingenting kånt, ingenting anat. Sedan 14 dagar vald till folkrepresentant, intrådde jag i nationalförsamlingen med ett barns fruktan, men med en nybörjares ifver. Oaflåtligt nårvarande från sammankomsternas början i byråerna och komiterna, ifrån klockan 9, lemnade jag församlingen först om qyällarne alldeles uttröttad. Från den stund jag satte foten på det parlamentariska Sinai, upphörde jag att stå i något förhållande till massorne; blott af ifver att störta mig in på lagstiftningens våg, hade jag helt och hållet förlorat de löpande angelågenheterna ur sigte. Jag kånde ingenting, hvarken om nationalverkstådernas tillstånd, regeringens politik eller de intriger, hvilka korsade hvarandra inom församlingen. Man måste hafva lefvat på en sådan isoleringspall, som man kallar nationalförsamling, för att kunna begripa, huru just de mån, hvilka alldraminst veta någonting om landets tillstånd, kunna vara dess representanter. Jag lade mig på att låsa alla de anföranden, beråttelser och brochyrer, som fördelningsbyrån låt utdela åt representanterne; jag låste åfven Monitören och asbulletinen. Flertalet af mine kolleger på venstran och yttersta venstran lefde i samma själsförvirring, samma obekantskap om dagens håndelser. I denna sinnesståmning gick Proudhon en dag öfver Pont de la Concorde. Han kånde sig lik en fånge, som vill försöka det omöjliga för att befria sig; han ville raskt återvånda till lifvet, likasom om det nåsta minut vore försent; han blickade omkring sig, liksom efter råddning och fåstade sin uppmårk! samhet vid en ung flicka, hvilken gick jemte