Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1850, sida 2

sionens yra; hela den äterstående delen af sitt lif, ville han egna ät bemödanden att utplåna dem ur hennes minne. Allt hvad Hilma håraf fattade var, att hon mot sin vilja skulle bindas vid en person, hvilken hon ej kunde skånka kårlek, ej en gång högaktning, att hon skulle uppoffras får befråmjandet af andras intressen och hennes unga lif invigas åt en glådjelös framtid. Detta slag kom för håftigt, för oförberedt: det betog henne förmåga att tånka, tala eller handla. Hennes smårta var för stor att upplösa sig i tärar, ej en enda tär fuktade de torra ögonen. Långe satt hon stilla, orörlig, med det olycksaliga brefvet i handen; slutligen utbrast hon i ett hemskt, konvulsiviskt skratt och steg upp för att klåda sig, men egde ej förmåga dertill, utan nedsjönk nåstan medvetslös på golfvet. med brefvet hoptryckt i den krampaktigt slutna handen. Anna, som långe lyssnat ester ringklockan, och hvars ångest nu stigit till sin höjd, kunde ej afhälla sig att titta i dörren får att se, om fråken ej ånnu behöfde hennes hjelp. Då hon varseblef sin unga herrskarinna i detta tillstånd, uppgaf hon ett rop af förskräckelse och skyndade att bistå henne. (Forts.) Å::::