ötverärifna och tvifvelaktiga, att det var löjligt att operera med tredäckare emot siskarbåter, att Palmerston hade fört ett groft språk emot krönta hufvuden. Men hvad har lord Stanley sagt i sak? Jag vidhåller sorgfålligt den grundsatsen i folkråtten, såger han, att de engelsmån, som lefva i fråmmande lånder, icke kunna göra anspråk på större råttigheter, ån de der gållande lagar lemna dem. Emot denna grundsats har lord Palmerston felat, då han understödde anspräk, hvilka grekiska regeringen förklarade för obefogade. Men vidare såger han: denna inskrånkning gållde dock blott för konstitutionella lånder; och dertill finner man ytterligare det medgifvandet, att denna grundsats blott vore att tillämpa emot konstitutionella och vål regerade lånder. Är Grekland ett vål regeradt land? Det skola få påstå utom lord Stanley. Det fel, som han lågger lord Palmerston till last, reducerar sig således dertill att lord Palmerston hyser andra åsigter ån lord Stanley om Greklands förvaltning. Då lord Palmerston icke har såte i öfverhuset öfvertogs hans försvar derstådes af lord Landsdowne, som inskrånkte sig till att svara på de gjorda beskyllningarne, utan att gå på djupet af saken, hvarifrån man åfven å andra sidan alldeles afhållit sig. Vapen hade dock icke fattats lord Landsdowne, i fall han velat föra striden in på dess råtta område. Derför hade Ryssland sörjt, som i samma vefva tillställt engelska kabinettet en not betråffande de skadeståndsanspråk, England gjort gållande emot Toskana. I denna not utvecklas, att sådana anspråk åro oförenliga med Rysslands åsigter om folkråtten. Genom farhågan att skada en engelsman, skulle suverånerne framdeles hejdas i utförandet af energiska åtgårder emot sina ,rebelliska undersåter, och följaktligen rebellerne uppmuntras. Om E ngland icke uppger den grundsatsen att fordra ersåttning för de vid sådana operationer uppstådna skador, så måste hvarje regering hysa betånkligheter att tillåta engelsmån vistas i dess stater. Man skulle kunna vara beråttigad till det antagandet, att ministrarne hafva smickrat sig med det hoppet, att denna not och nationalstoltheten skulle göra ett försvar från deras sida dfverflådigt. De hade råknat felt; öfverhuset antog resolutionen med en majoritet af 37 röster. (Forts.)