Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1850, sida 1

i stora verlden och få råka Hugo, den stackars Hugo, som slet så ondt vid Carlberg, der han måste åta så mycket, hvarvid han ej förr varit van, och der kamraterna voro så förargliga emot honom. Grefven fann ej heller ensamheten på landet så treflig, men tröstade sig med små utfarter, som han tidt och ofta företog sig, samt sökte, då han var hemma, böja Hilmas sinne som han ville, och låt henne förstå att det helt och hållet var hennes fel, att Gyllenfelt ej förklarat sig, och förmanade henne att, i håndelse han skulle återkomma, vara mer vånlig och ålskvård emot honom. Allt detta oaktadt, var Hilma så lycklig, hon kunde vara, då hon var så långt skiljd ifrån Alfred; hon tyckte sig likna en fogel, utsluppen ur buren, och begagnade sig åfven af sin frihet, samt började åter, likt ett gladt, sorglöst barn, svåfva ibland blommorna på ången och sjunga i kapp med foglarne i skogen, till dess tanken på honom, som förra sommaren hade deltagit i hennes glådje och smålett åt hennes fråjder, framkallade en saknadens suck. Men hon hoppades ju på framtiden och ett hjerta, som hoppas, gråmer sig ej dfver det nårvarande. Hon tyckte sig se Alfred återkomma och inför allas ågon. sluta henne i sina armar; hon tyckte sig höra hans