Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1850, sida 1

beredda önskningarne om dessa förbåttringar varit nog, att inom den temligen talrika, från alla kanter af landet församlade ombudsperI sonalen för reformsållskaperna, sprida förkånslan af en sådan enighet, kraft och tillfredsstållelse; ty sållan eller aldrig torde en församling, som förehaft så vigtioa, så mångsalldiga och i såvål de enskilda, som lokala och sociala interessena ingripande frågor, hvilka i en hel grundlag innefattas, kunnat med mera lugn, endrågt och hastighet åstadkomma ett sådant arbete, som nu ifrån allmånna reformmötet utgår. Det år, på samma sått, som 1840 års förslag och några andre förut framstållda, fördeladt i en regeringsform och en lag för val till riksförsamlingen. Regeringsformen kommer, att efter en klar och redig uppstållning af de serskilda statsmakternas prerogativer, deras inbördes förhållanden sinsemellan och till domaremakten, administrationen och folkmyndigheterna, m. m., innehålla åfven riksdagsordningen, uppstålld på ett sått, som såtter enhvar i tillfålle att lått reda sig, på detta hittills så brydsamma område. De enkla formerna, som blifva en följd af det slags enkammarsystem, som skulle införas, och som vål grundas på föregående öfverläggning i tvånne rum, och en del af representationens fortfarande verksamhet vid tre riksdagar, då den öfrige våljes för endast en lagtima, skola såkert blifva vålkomna för svenska folket, som redan lårt sig inse och uppskatta olågenheterna af konstlade och till splittring och förvirring ledande representationsbildningar; och om möjligen de föreslagna ärliga sammantrådena skulle besinnas betånkliga, innan nationen vant sig att inse dessa nya, enklare formers företråde, hvilka icke erfordra så stora kostnader, som de gamla ståndsriksdagarna, (allmogen torde i synnerhet vara litet rådd för saken) så kan i alla fall, för en tid, man nöja sig med att sammankomma hvart annat år, och i dfrigt ingenting i hela mötets förslag behöfva åndras. Mötet har i sitt förslag till grundlagen nedlagt en garanti för den redan af regeringen erkånda sjelfförsörjningsråtten, som bår blifva vålkommen för alla, men i synnerhet för arbetsklassen. Det har vidare sökt betrygga folkombudens deltagande i ekonomiska lagstiftningen, utan att hindra regeringsmakten att tillfålligt förordna, hvad som ögonblicket kan visa behåfligt. Det har ur grundlagen utelemnat alla beståmmelser om adeln, prelaturen, ordnar, titlar, 0. 8. 8., hvarigenom regering och riksförsamling källas i tillfålle, att genom öfverenskomna lagstadganden efterhand låta dessa institutioner öoch bruk försvinna eller förändras till något med tidsandan och samhållsskicket mera förenligt. Det har deremot genom bibehållandet af sjelfva den eljest, sedan 40 år ogillade grundlagsgarantien för de gamla ståndsprivilegierna, i allt hvad ej betråffar representationen såsom folkombud, visat, att det icke åsyftat en våldsam rubbning af det bestående, i hvad enskiltes materiella vålfård betråssar, och derigenom liksom erkånt, att i de fall då verkligen denna kar genom friheten hotas, sjelfva frihetsoch jemlikhetsbegåret icke yrkar, att gifna råttigheter skola rubbas, utan att personella upp