Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1850, sida 1

På detta sått förslåt vintern och Hilma både långtade efter och fruktade får våren. Hon långtade till Svanenås, att blifva qvitt det tvång, som nu var henne pålagdt, för att slippa Gyllenfelts entrågenhet och att återfinna sina blommor och ålsklingsstållen, samt der ostörd få lefva i sina tankar. Hon fruktade derföre, ty vid första öppet vatten skulle Waller begifva sig till sin utlåndska kondition. Men hennes långtan och fruktan kunde hvarken fördröja eller påskynda tidens lopp; den gick sin vanliga, afmåtta gång, och den dagen randades snart, på hvilken Alfred infann sig hos grefve Svanehjelm, att för andra gån gen bjuda Hilma sitt farväl. Denna gång blef det svårare, ty, ehuru de ej råkat hvarandra på hela vintern, hade de dock ej varit så långt åtskiljda, och det var åndå en tröst; men nu, då hafvet skulle ligga emellan dem, då de kanske ej på flera år, kanske aldrig skulle råkas, då de intrådde i förhållanden, nya för dem båda, var skiljsmessan dubbelt bittrare, och endast med största anstrångning förmådde Hilma bekåmpa sin smårta, så att hon ej för tydligt yppade, hvad som rörde sig inom henne. Ack, mannen år dock lycklig! Han kommer ut i verlden, honom vinkar det friska,