— ——— —w. — dess slag, stod Hilma i sin kammare, gömd bakom jalusiin, och låt sina blickar följa den bortilande, till dess skogen dolde honom inom sina skuggor. Långa, hemska, ödsliga förekommo de fåljande dagarne den arma flickan; men hon sick ej tid att i enslighet sysselsåtta sig med sina tankar, ty nu kommo tillredelserna till det grefliga herrskapets resa. Ännu några dagar, och Hilma måste taga afsked från det kåra Svanenås och satt med beklåmdt hjerta i den beqvåma resvagnen, som skulle fåra den Svanehjelmska familjen till hufvudstadens nöjen, föga lyssnande på alla de lockande beskrifningar, man gjorde henne derom. Vadet. Vintern inträdde. Svanehjelmska familjen bebodde en lysande våning på Drottninggatan och lefde der på stor fot. Diner, supåer, baler, och mera enkla, så kallade soirer omvexlade med hvarandra. Hilma hade gjort sin debut i stora verlden och vunnit bifall. (Forts.) pa a