Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1850, sida 2

Alfred hejdade henne. -Nej, Hilma, jag besvår dig. Åslågg ej i en stund af hånförelse ett Jöne, som du kanske bittert skulle ångra i ett mera sansadt ögonblick. Tack för din kärlek; den år och skall alltid hlisva mitt liss dyrbaraste skatt. Låtom oss förblifva trogna och se hvad framtiden bringar oss; men låtom oss göra det utan löften, utan eder. Den, som behöfver bindas genom löften, för den år ett löfte ett lätt slitet band. Och jag vill ej på mitt samvete lägga tyngden af den tanken, att derest jag icke hade bundit ditt öde vid mitt, skulle du kanske hafva valt ett mera lysande.Hilma smålog. -Nå, som du vill då. Låtom oss tro och hoppas. Du skall arbeta och handla; jag skall be för dig, och under detta skola vi ofta tånka på hvarann, och tiden skall ej synas oss lång. Ännu vexlade de unga ålskande några ord; ord, rika på kårlek, men åfven på smårta, ty de voro ju afskedets; ånnu en gång bortkysste Waller tårarne ur hennes ögon, och sedan måste de på skiljda vågar återvånda till herrgården. Klockan 9 rullade Wallers åkdon af gården. Med handen hårdt tryckt mot det håftigt klappande hjertat, liksom för att hejda