Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1850, sida 1

— — — —nxmtaklet; mille Lerr afreste, och den tyske direktören gjorde cession. Ni har såkerligen hört talas om Kossuths barns afresa. Pressen under belågringstillståndet har icke underlåtit att hålla pompbsa lostal öfver Haynaus ådelmod och humaI nitet! Haynau human! Haynau ådelmodig! Hvilket missbruk af språket! Jo, man har tillåtit Kossuths barn gå i landsflykt ur Ungern; man har till och med gifvit de små rebellerna obeståmda pass. Och vet ni hvarföre? Emedan deras nårvaro i Ungern befrämjade en daglig demonstration, som var ingenting mindre ån dynastisk. Alltsedan Ungern I dukade under, hafva dessa barn varit berdfvade sina föråldrar; men folket har underhållit dem. En obegrånsad kredit var öppnad för dem; och ifrån den stund de kommo till Pest, sånde slagtaren dem kött, bagaren bröd, konditorn konfektyrer, skråddaren klåder och slutligen hvarje köpman sädana varor, hvaremd han handlade; och allt detta, emedan de ansågo sig som fadrens gåldenårer. Den sysslolösa och rika bourgeoisien sånde dem betydliga skånker. Detta år råtta motivet till Haynaus ådelmod, skålet till hans saderliga omvårdnad. Han insåg (i sanning. något vål sent), att barnens plats år vid föråldrarnes sida. Nu åro de resta och deras afresa var ett helt drama. De åro tre till antalet: Ludvig, Frans och Vilma. Afresan var beståmd till den 26 Maj; man ville hålla den hemlig, men inom få timmar var den bekant sör alla menniskor. Redan om aftonen den 25 hade fredliga folkhopar samlat sig framför familjen Kossuths hötel. Man betraktade murarne, fönstren, och derpå gick hvar och en lugnt hem till sitt. Mycket folk promenerade dock på gatorna hela natten, i den tron, att man hemligt och i största tysthet, ville aflågsna fångarne. Den 26, från tidigt på morgon, voro Donaus strånder alldeles betåckta. Omkring 30,000 menniskor hade samlat sig, och man kunde tydligt se, att denna massa, I vid första tecken af honom, som år så långt borta, ånnu en gång skulle resa sig som förr. Angfartyget, som skulle taga barnen ombord, lade till så nåra deras bostad som möjligt, på det vågen genom folkmassan skulle blifva så kort som möjligt. Slutligen trädde de ut, ledsagade af deras faster m:me Rutkats och deras lårare. Jag har sett många rörande scener af olika slag, men aldrig någon lik denna. Det var ett regn af vålsignelser, tårar, gåfvor och blommor. Höga rop af deltagande höjdes ånda till dess barnen och ångbåten försvunno för menniskomassans blickar. 0, Gud! Du som tog mitt barn till dig i pataljen vid Buda, gif dem och deras ålskade fader din vålsignelse! så bad högt en redar åldrig qvinna, som hade fallit på knå, mec blicken såstad åt det håll, dit det redan förSvunna fartyget tagit sin kosa. Ännu ett ådelmod af Haynan måste jag peråtta. För några veckor sedan sunno de I Osterrikiske såltläkarne, att nåstan alla Hon: 1 veds hafva en sjuklig kroppskonstitution, son gör dem oförmögne att tjena. Men hvad son I gör detta fenomen ån mera anmårkningsvårdt ll år att de enrollerade sjelfva erhålla, uta egen begåran, obeståmda afsked. Gifver ick detta något att tånka på?