Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1850, sida 1

— nad KET 2 Korrespondens fin Ungern. Pest i böjan Juni. Vet ni hvad man Ör iJngern? man våntar. Folket våntar Kesutl med en armk — Turkar; bourgeoisien ch acln våntar — fransmännen med Kossut. Ja oaktadt så många svikna förhoppningar oakadt den nåstan österrikiska reaktion, som herrskar i Frankrike, ålskar man ånn alltil detta land. Man beundrar och man våntar ståndigt fransmannen. Vi hafva också ncken sympathi för England och lord Palerston, i följd af deras ådelmodiga bemötam mot våra landsflyktige landsmån; men vi ute icke, vi hoppas icke från London annat å ganska litet; ty vi veta vål, att England, ju emedan det år ett i högsta måtto aristoktiskt land, skulle hälla I I sig afsides, så snart n allmån strid utbröte mot tronerna, om detockså icke lemnade de hotade konungarne sit bistånd. Den ungerske bonda har blifvit ånnu mera dyster och melanklisk ån förut. Han år sorgsen, men han hagar icke. Han gråter till och med, men enast i sin familjs sköte, I hos sin hustru och sina barn, hvilka, med I tårar i Ögonen, betrakt Kossuths portrått: — ett portrått, sorgfållig doldt under veckans lopp, men andaktsfullt etraktadt efter aftonringningen till sabbatsdaen. Om jag spatserar i bergen, ser jag vingårdsmannen, som der rbetar, plötsligt kasta sig ned till marken. Had gör han då? Han lyssnar. Ett ljud hartråffat hans dra; han trodde att det var ett kaonskott; och når han ser att han bedrog sij nu likasom i går, i förrgår, då uppståmmer han den enda sång, som numera sjunges hos oss: Ludvig Kossuth skickal oss den hålsning, att han ånnu ej har håar nog. Ån ett bud — till fosterlandets frålsning, lemna vi båd hus och hem och plog. I ståderna herrskar samma anda; endast hår åro demonstrationerna mera besynnerliga. Det år tålamodets konspiration; det år en revolution med slutna låppar. Budapest (det år de tvenne tvillingstådernas gemensamma namn: — Buda och Pest — Man uttalar det Bodapescht), hufvudstaden i Ungern, hvilket land den så stolt och ådelt representerar, år sedan någon tid skådeplatsen för de mest upprörande scener. Man har alltid påstått (och Wienerbladen styrka oupphörligt detta påstående), att största delen af innevånarne till och med icke kunna tala ungerska, utan att de åro undertryckta och beherrskade af Magyarerne. Nå vål! Når Haynau var i Budapest och tyska språket var ett officielt tvångsspråk öfver hela Ungern gjorde tyska theatern i Pest bankrutt; nationaltheatern deremot, ehuru beröfvad det understöd den emottog af ungerska parlamentet, underkastad Haynaus censur osh en öfvermodig soldateskas nycker, gör recetter som under den nationella medgångens båsta dagar. Och likvål har man icka försummat något för att ruinera den sednare, och gynne den förra. Mille Zerr, en af sångerskorna vid kejserliga theatern i Wien, erhåll befallning att begifva sig till Pest och der sjung: till kejsarens höga åra. Emedan tyska theatern icke åger någon trupp, blefvo sujettern vid nationaltheatern, genom öfverbefålhafva rens dag-ordres, tvingade att sjunga met Wienerprimadonnan. Men publiken sam mantråssade på hvarje annat stålle ån på spek