Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1850, sida 1

det var roligt att se, hur hon krämade sig, då någon af oss talade vid henne, ty sedan såg hon knappt sina likar. Hon talade gerna i musik och litteratur, ty hon ansåg sig ega mycken bildning, och då vi önskade skratta, konverserade vi alltid med henne, emedan vi voro öfvertygade om, att hon nog skulle gifva oss ämne till löje, vid åhörandet af hennes omdömen å tort et travers och hennes verkligen barbariska förvrängningar af namn. Döttrarne, de tre gracerna, som herrarne på spektakel kallade dem, voro alltid ytterst granna, klådda efter sista modjournalen, men utan all slags smak eller tournure, så att de hade tycke af väl utstyrda bondbrudar. De nu nåmnda voro de största originalerna; jo, det var sannt, dertill kommer åfven håradshåfding Sparfhök, som kallades generalkurtisören, och var det mest fadda och tillgjorda exemplar af karl man kan tånka sig; så var det en kapten Dunderberg, som vred på sina stora mustacher och beråttade ungefår lika trovårdiga historier om sina åfventyr som om de hjertan han inflammerat; han gick och gållde för vår Munchhausen.-Ja, ja, Therese, du år stygg, skrattade grefven. j A Nej bevars, onkel lille, det år ej jag som hittat på dessa namn. Ja, dessutom var det