Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1850, sida 1

ve, öfver de reaktionära! De hafva sjelfve dragit domen öfver sig. Kunde man vål förestålla sig, att, i en republik, ropet: Lefve Hepabliken iskulle kunna ståmplas såsom brott? Och likvål hafva den reaktionåra pressens nuvarande koryseer, de sig så kallande ordningens vånner, uttalat en sådan dom. Man kan,illägger le National, ur hvilken vi hemtat denna absurditet, -i sanning förvånas, att, efter februarirevolutionen och under skydd af vår konstitution, ett sådant utrop kan betraktas som upproriskt. Men, år icke sjelfva tillvaron af republiken ett brott i de kontrarevolutionära faktionernas ögon? Man får imellertid veta, att hvarje bifallsrop till republikens åra, år för dem lika brottsligt som sjelfva den institution, hvilken så mycket misshagar dem. Deremot tyckes ropet: Lefve kejsaren!hvilket, enligt vissa sannolika och moderata relationer, skulle hafva blifvit höjdt för presidenten vid SaintQuentin, för dessa blad vara den enklaste sak i verlden. Således, att yttra sitt bifall och hurra för republiken, d. v. s. för lagen, det ståmplas som upplopp, men att påkalla revolt emot lagen, det ett verk af ordning och patriotism. Denna enkla jemförelse år icke utan sin betydelse, och visar tillråckligt på hvilken sida den sanna ordningens och anarkiens anda råder. Emedan man icke öppet vågar ståmpla vördnaden för grundlagen såsom brott, och ropet: -Lefve republiken! naturligtvis år ett uttryck af denna vårdnad, så har man, med temligen narraktigt alfvar, ansett vissa röstens modifikationer i de republikanska bifallsropen såsom brottsliga; så att, om dessa utrop icke ske med en viss accent, så år brottet begånget. Vi visste icke att det fanns ett socialistiskt och ett konservatift omfång i rösten. Det tyckes likvål, som det skulle så vara. Vi åro dem stor tacksamhet skyldige, som gifvit oss denna underråttelse. Politiken och akustiken stå alltså tydligen i slågtskapsförhållanden, som vetenskaps-akademien hittills icke kunnat ana. Man bör hoppas, att det lårda sållskapet icke skulle anse under sin vårdighet, att fundera på det vigtiga politiska-akustiska problemet, framkalladt af de monarkistiska bladen, och att det tåcktes beståmma vid hvilket tonsteg på den diatoniska skalan man åstadkommer en dissonance eller ett rent accord med lag och ordning.