Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1850, sida 1

mer, ån ord kunna uttrycka på vårt fattiga, jordiska spräk, samt lutade tillitsfullt sitt hufvud mot hans axel. Och nu var Hilmas öde afgjordt för hela lifvet. Besöket. Sommaren framskred, dagarne gingo sin vanliga, jemna gång, men för Hilmas ågon hade allt antagit ett ljusare utseende. Solen föreföll henne mera strålande, himlen klarare, jorden skönare och menniskorna vånligare ån någonsin; ja, hela lifvet låg för henne i magisk glans, och hon log mot allt det herrliga, som både verkligheten och fantasien framstållde för henne. Menniskorna åro föräånderliga och besynnerliga; bedöma lifvet och sina medbröder efter den sinnesståmning, hvari de för ögonblicket befinna sig; den lycklige målar allt med regnbågens fårger, den olycklige klåder det i sorgdrågt; låt dem ombyta belågenhet och de skola äfven ombyta tankar. Så ock med Hilma. Lycklig och glad, såg hon i lifvet blott en oafbruten kedja. af glådje och sållhet; dråmde sig framtiden, ösvergjuten af hoppets skimrande glans, och såg i hvarje menniska en vån. Endast en