Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1850, sida 1

——— ——— —— —— Philip skyndade att kalla dem till sig. Hans gemål och prinsarne Nemour och Montpensier fogade sig straxt efter den gamle exkonungens vilja och begårde blott, att efte den harnsöse Henriks död thronföljden måtte försåkras åt grefven af Paris. Det oaktadt motsatte sig prinsarne Joinville och dAumale, åfvensom hertiginnan af Orleans denna sörlikning och förklarade, att de icke kunde gå in på detta vilkor. Något sednare lyckades det att vinna hertigen af Aumale; hertiginnan af Orleans vacklade och förklarade slutligen, att hon, hvad henne personligen betråssade, skulle afstå från sitt motstånd och icke lågga några vidare hinder i vågen för en försoning; men hvad hennes omyndige barn vidkomhvilka i prinsen af Joinville hafra sin förmyndare, kunde hon ingenting afgöra. Men Joinville förklarade på det bestämdaste, att han icke blott icke kunde bitråda en sädan sörlikning, utan i nödsall skulle protestera deremot inför nationalförsamlin gen och hela Europa. Han skulle aldrig erkånna Henrik af Bordeaux som Frankrikes konung; franska kronan tillhörde rättmätigt endast grefven af Paris. Nu skola de till England kallade vånner af Ludvig Philip och hans familj ventilera denna fråga, och, såsom det vill synas, lår nog meningen vara, att de skola möta Joinvilles inkast och genomdrifva och utföra de begge bourbonska liniernas förening. Saken år dock icke dermed afgjord; man får icke ur råkningen utelemna Louis Bonaparte och det interesse, han representerar. För att neutralisera honom, skall man till en början bevilja honom de 3 mill. Francs, han låtit åska liksom priset för sanktionerandet af den nya vallagen; dessutom hafva åtskilliga personer fått i uppdrag att serbjuda honom tio millioner Francs i ett för allt, om han arbetar för tillvågabringandet af försoningen emellan de begge bourbonska linierna och Henrik V:s thronbestigning. De till åndamålet ledande vågarne skola närmare utstakas för honom o. s. v. Man låter tillika båskina, att familjen Bonapartes ovårdige president i sin låttsinnighet icke skall vara helt och hållit obenågen att gå in derhå. Han skall hafva yttrat, att han Skpall göra allt hvad som kan bidraga till Frankrikes I lycka, åfven med uppoffring al sina personliga interessen. Men man kan med skål fråga, om det åfven kan anses bidraga till Frankrikes lycka, att han, oafsedt att han, genom att låna sin hand till slika transaktioner, begår ett förråderi emot republiken och franska nationen, som valt honom till sitt öfverhufvud, stoppar i sin ficka 10 millioner Francs, som så att såga undansnillas de skattdragande, för att tjena till befråmjandet af enskilta familjinteressen?