Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1850, sida 1

Trohet. Berättelse af La Straniera. (Forts. fr. N:o 131.) Han kånde detta starkare ån någonsin, han kånde att, då han lemnade fåderneslandet, skulle han åfven lemna det kåraste han egde på jorden, och kanske aldrig mera åter skåda det som nu. En känsla af djupt vemod fyllde hans bröst, då han mer och mer fördjupade sig i parken och tankspridd lånade sitt öra åt dess små sångare. Plötsligt stannar han och lyssnar; han tycker sig höra snyftningar, och då han blickar åt det håll, hvarifrån ljudet kommer, ser han något ljust, till hålften undandoldt af det dunkla låfverket. Inkommen i Jösalen, igenkånner han Hilma. Bestört, förvänad, förlågen, vill han i första ögonblicket draga sig osedd tillbaka, men en varmare kånsla segrar, och nårmar sig åter, sågande med svåfvande st: -Hvad år det åt fröken Hilma? Är fröken Hilma ledsen? Flickan spratt till vid ljudet af denna röst och gret håftigare, men intet svar följde.