Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1850, sida 1

sanktionerande, låt, liksom till erkånsla för denna sin villsarighet, begåra att få sitt anslag lörhöjdt till 3 mill. franker (hvilken benåmning hårrör från det eröfrande folket, som åfven gifvit sjelfva landet dess namn), blir meningen af Dupins yttrande klar och tydlig. Franska republikens president Louis Bonaparte har undertecknat sin afsågelseakt. Den har dock icke blifvit honom presenterad till underskrift på siendtliga armers bajonettspetsar, ej eller har han nödgats till detta steg, till följe af sina generalers affall, eller sitt folks likgiltighet. Det fordrar lika mycket en högsint uppoffring som en sublim förtviflan. Hvad hans store onkel gjorde då han hotades af 1,500,000 bevåpnade fiender, har Ludvig Napoleon gjort af rådsla för sina björnar. Han har icke tagit detta steg af sri vilja utan för sina däliga assårers skull. Louis Bonaparte utvaldes till franska republikens president genom allmånna röstråtten. Han har förrädt denna stora princip, och på samma gång republikens sak åt dess afsvurna fiender, För hvad? För att erhålla sin aslöning femdubblad. Den lag, som omstörtar republikens grundpelare, den allmånna valråtten, var icke vål sanktionerad af presidenten den ena dagen, förrån andra dagen framlades för nalionaljörsamlingen sörslag till en lag, som fordrade den enorma förhöjningen i presidentens årliga anslag af 1,200,000 Francs. Det finnes icke en enda fransman, som icke finner ett sammanhang emellan de begge lagarne, och som icke Jånner sig ögerissgad att den ena af dessa lagar endast år priset för och fyllnaden till den andra. Dessa begge handlingar, sammanstållda, utgöra hvad vi kalla Louis Bonapartes afsågelse. Ett mera sullståndigt politiskt sjelsmord har aldrig blifvit begänget af den mest förtvislade bank) ruttörVi se nu huru de franska monarkisterne, hvilka bilda majoriteten i nationalförsamlingen, hafva lyckats ernå alla sina Önskningar. Från början gåfvo de presidenten ett knappt anslag, för att göra honom mjuk och estergifven. Det skulle nu synas, som om Louis Bonaparte, i likhet med Ludvig Philip, föråndrade ministrar under fårevåndning af politisk meningsskillnad, under det att den verkliga orsaken var deras obenågenhet eller oförmåga att förskaffa från nationens fickor tillråckligt kontanter att tillfredsstålla monarkens penningelystnad. Ingen orsak bidrog i så hög grad att beröfva orleanska dynastien kronan som denna. Och man skulle verkligen kanna tycka, att af alla de fel, till hvilka orleanska dynastiens eftertrådare kunde gora sig skyldig, detta skulle hafva varit det sista. Li beklaga upprigtigt, en så fullkomlig vanhelgelse af ett namn, hvilket ufgjorde en af de så sanor, kring hvilka franska nationen var beredd att jörena sig. Under den försårliga I schism, hvilken nu delar franska samhållet i tvenne partier, en schism, hvilken hvarje dag allt mera utvidgas, och för hvars bilåggande inga bemödanden göras, var en person lik Touis Bonaparte båttre egnad ån någon att spela den stora rolen af en medlare. För en tid syntes verkligen presidenten hafva uppfattat, att detta var den politik han borde fölI ja, och den hederligaste bana han kunde betråda. Men han har hufvudlöst försakat denna rol och öfverlemnat sig i hånderna på ett sfanatiskt och reaktionårt parti, såsom det synes, endast för att fylla sina ågonblickliga I penningebehof. Lik en annan Esau har sålt I sin förstfödslorått för en srynvålling. I Och nu begynnar de måns vålde, hvilka folket på spe gifvit öknamnet burgrefvarne, uppenbara monarkister, som skola stråfva att bringa Frankrike tillbaka till den sakernas ordning, som existerade före Februarirevolutionen. Till detta mål kunna de dock icke taga ett enda steg utan genom våld och tvång. Det må vara önskligt eller icke att den stora massan af franska nationen förvärfvat allmån valrått och förmånen att lefva under en I republikansk styrelse, en sjelfregering, så kan dock detstora faktum, att den vunnit och såtnjutit dessa råttigheter icke utplånas. Och hvarje styrelse, baserad på inskrånkandet eller förnekandet af dessa nationens i Febr. 1848 förI vårfvade råttigheter måste hafva en massa af I missnöje att kåmpa med, hvilken vi icke kunna tånka oss någon regering stark nog att emotstå. Restaurationen af någondera af de bourhbonska dynostierna skulle medföra ökad svaghet och osämja i stållet för styrka; ja, till den grad, att fortfarandet af Louis Bonapartes