N:o 129. ZA Ä 2 2 Victor Uugoss tal i nationalförsamlingen öfver inskränkningen i allmänna valrätten. (Fortsåttning och slut från N:o 123.) Må församlingen nu tillåta mig några anmårkningar, hvilka, enligt min åsigt, med sanningens sköna ljus helt och hållet upplysa denna stora fråga om den allmånna valråtten. Huru! Regeringen vill då att den allmånna valråtten skall inskrånkas, sörminskas, stympas! Har hon rått tånkt öfver hvad. detta vill såga. J ministrar, alfvarsamma mån, statsmån! hafven J råknat efter hvad den allmånna valråtten år? Den sanna, den allmånnavalråtten, utan någon inskrånkning, utan någons uteslutande, utan misstroende, — sådan nemligen, som februarirevolutionen uppråttat den, sådan som framåtskridandets vånner uppfatta och vilja den, hafven J uppfattat betydelsen deraf? Jag hör eder svara: Vi vilja alldeles icke veta af allmånn valrätt, den år ett sått att införa anarkien. — Ack! den år likvål helt och hållet motsatsen. — Men den år såttet, på hvilket magten såsom sig bör framhafves. Af den allmånna valråtten följer helt visst friheten, men också magten. Den skalfar oss midt ibland tidens stormande rörelser en fast punkt, den lagligen tillkånnagifna nationalviljan, detta statens starka jernankar, som icke brytes, och på hvilket flod och ebb om hvarandra förgåfves verka (djupt intryck). På det att allmånna valråtten måtte blifva denna fasta punkt, år det nådigt att den ej har något stålle, der den kan angripas. Den måste vara den verkliga allmånna valråtten och derför ej lemna någon utan röstrått, ty att hårutinnan göra ett undantag år usurpation. — Med ett ord, den måste icke gifva någon den fruktansvårda råtten att såga till samhållet: Jag kånner dig ej! Under dessa vilkor, skapar den allmånna valråtten en stor och kolossal samt sjelfva det förskråckligaste angrepp öfverlågsen makt; en magt, som vål kan anfallas, med aldrig omstörtas. Bevis hårför åro den 15 Maj, den 23 Juni, hvilka stå odfvervunna, emedan de hvilade på folket, likasom Anteus på jorden. Ja, tack vare den allmånna valråtten, i ordningens tjenst har kommit en magt, uti hvilken hela nationens kondenseras, en magt, hvilken blott på ett sått år omöjlig, nemligen genom att förneka hennes princip och förstöra hvad hon redan framalstrat. Ack! Statsmån, J veten icke hvad J skolen utråtta med den allmånnn valråtten! Store Gud! den år ju den oomkullkasteliga stödjepunkten, med hvilken en politisk Archimedes skulle vara belåten för verldens råddning. Ministrar! och alla öfriga hår församlade tagen J bort den allmånna valråttens obrottsliga karaktår, så båren J åfven hånder på sjelfva principen af den magt, som nu for tiden år den enda möjliga! kunnen J ej inse detta? J veten ej sjelfve hvilka J åren och hvad J gören. Jag anklagar icke edra afsigter, blott eder förblindelse och villfarelse. J betrakten eder på god tro för konservativa; samhållets återuppråttare och organiserare? Vålan! Jag bedyrar, för att borttaga edra illusioner, att just J åren, eder sjelfve ovetande och på ett naivt sått nog, revolutionårer (djupt, allmånt intryck). Ja, och revolutionårer af den farligaste sorten, ja, jag upprepar det, till och med af den naiva! (allmånn munterhet). J besitten, och flere af eder hafva redan bevisat det, den sållsynta talangen att göra revolution, utan att se, eller vilja, eller veta det, utan just då når J viljen göra något helt annat. J sågen till oss: varen lugna! och utan att veta huru mycket allt våger, tagen J uti edra hånder Frankrike, Samhället, det nårvarande, det tillkommande, civilisationen, och låten af oskicklighet detta falla på gatan. J viljen bekämpa afgrunden, men störten likvål allt dit. Men afgrunden skall icke öppna sig. Folket skall ej öfvergisva sin lugna hållning. Är folket lugnt, så år framtiden råddad (uthållande bifallsrop hos venstran). Den intelligenta och ådelmodiga Pariserbefolkningen vet det, och jag såger det, utan att begripa det sådana ord kunna uppvåcka knot. Paris skall gifva det stora och låro-rika skådespelet att vara konservativt, under det att regeringen år revolutionår. Och i sjelfva verket har detta folk ej blott Frankrikes utan hela Europas framtid att konservera. Det har att konservera mensklig