Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1850, sida 1

och hennes hjerta blef mera glådtigt. Men nu ropade ett af de uppvaknade barnen: Ar vår far der? (det kånde igen den gamle, trogne tjenarens ståmma) och den unga makan kastade sig på knå vid sången hos sina till klart medvetande återvaknade barn, och under en ström af heta tårar tackade Gud för deras och deras fars lif. I bånen hade den håftiga smårtan för det förlorade fåderneslandet mildrats; lugnare reste sig Isidora och forskade nu stilla efter sin makes åde och önskningar. Marzinsky, skråmd deraf att så många i detta fruktansvårda krig blott stråfvade efter att rådda sig sjelfva, hade fast beslutit, att dela sina kamraters gemensamma dde, och hastade med dem till grånsen af Österrike. . Han insåg vål, att hustru och barn under en dylik resa skulle hotas af många faror; likväl ansåg han dem såkrare under eget skydd ån under segrarens våld, och Ignaz hade besallning att återföra hans nårmaste så hastigt som möjligt på en serskild sidovåg. Grefvinnan blickade med bitter smårta på de till håsten åter tillfrisknade små. O Gud! hvarföre år det då omöjligt?klagade hon.. Hon visade för den trogne tjenaren sina iiskade sjuka, hvilkas anieten ännn voro öfverdragne af feberaktig rodnad, beråttade får ho