Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1850, sida 2

stannar inom palatset Lagienkis gulene gemak. i Hvad i vestern talas, det höra vi. Borggrefvarne, ordningspartiets hufvudmån tala on krig och tillintetgörelse — då blir det på en gång tyst, helt tyst. Det lånar verkligen mödan att vara tyst och höra på; ty det talas förnuft. Den yttersta venstran talar förnuft; de Flotte, vald den 10 Mars, transporterad i Juni, han, hvars val betraktades såsom ett attentat mot lugn och ordning, och togs till förevåndning att dermed bemantla långe nårda frihetsfiendtliga i undertryckningsplaner, har talat förståndets ord mot högrans herrsklystna, rofgiriga, stridslustiga och blodtörstiga fanatism. Den stora majoriteten i landet, har han sagt, består af fredålskande folk, som åro temmeligen tillfreds med det nårvarande, som önska en småningom skeende förbåttring af detta nårvarande tillstånd, och som hvarken dela deras sorger, hvilka med saknad skåda tillbaka på en förfluten epok, eller deras glödande förhoppningar hvilka med långtan motse framtiden; de frukta dem som de redan allt för vål lårt kånna; de frukta åfven dem som de ånnu ej kånna tillråckligt. Landet väntar af eder, så tilltalade han majoriteten, att j icke kasten eder i armarne på en extrem åsigt, och sålunda tvingar landet att kasta sig i armarne på en annan dylik; landet våntar förtroende af eder; det väntar frihet, det vill bibehålla råttigheten att sjelft skapa sina öden. Tiden år gynnande för oss; tron j icke, att tiden skall modifiera våra låror? Man såger, vi stråfva med alla medel efter regeringen; gode Gud! hvad skulle vi göra med regeringen? I hvilken ställning skulle vi icke råka derigenom! Med regeringen skulle Mi ega absoluta öfvertygelser, hvilka landet ännu icke delar; vi skulle blifva nödsakade att påtvinga det desamma och se huru det i ögondlicket aflågsnade sig från oss, och kastade sig i edra armar; eller måste vi anse våra passionerade dfvertygelser som lögn, och, under stråfvan efter det möjliga, fortfarande kämpa mot idåer, på hvilka, vi arbetat hela vårt lif; måste oupphörligt såga till oss sjelfva, att vi blott vore der för att göra hvad vi icke ville. omöjligt! Vår plats, liksom de aldra yttersta partiernas, är på helt annat håll; den år icke i regeringen, utan hos folket, att leda detsamma och föra det framåt. Och då högran uttryckte sin förvåning att höra yttersta venstran tala så, då erinrade de Flotte den om en solkrepresentants stållning i nationalförsamlingen, som så ofta misskännes, så sällan begripes. På denna tribun, sade han, bör jag icke vara partiman, hår år jag representant, icke allenast deras som hafva valt mig, utan för hela landet. Utom denna församling, som enskildt borgare, då kan jag såga och göra hvad jag tånker, då kommer det an på mig att modifiera folkets öfvertygelser. Hår har jag blott att utreda hurudan folkets nårvarande öfvertygelse är, samt vårdnadsfullt och uppriktigt söka göra den gållande. Det offentliga förtroendet har våndt sig från nuvarande regering; den står i begrepp att söretoga en ytterlighet. J önsken icke att detta må lyckas. Kanske hafven i rått; men sannerligen, J anvånden ej det råtta medlet att hindra denna plan. J kasten eder på den sidan som landet misstror, och derigenom tvingen i detsamma att vånda sig till oss. Så skall detta olyckliga land, satt i oupphörlig rörelse af håftiga beslutsamme och energiske mån hvilka stå på dessa yttersta sidor, fortfarande kastas hit och dit mellan guvernementala förhållanden som det icke önskar. Ingen försoning år möjlig emellan dessa båda ytterligheter -— och just derför ståller sig så vål konstitutionen som landet emellan begge. qA2. FFF— Ag