Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1850, sida 2

— — —— — — ———— mannen sökte ånnu alltid förgåfves att sinna låmpliga ord, genom hvilka han kunde beveka den olycklige att anförtro sig orsakerne till hans bekymmer. Slutligen blef han ense med sig sjelf och då krigaren åter vånde sig bort, följde han efter honom. Hastigt stannade denne vid brostångslet. Förlåt mig, Marie, förlåt mig, utropade han nu, och stödjande den venstra armen å gallerverket, ville han kasta sig ned i Seinens kalla vågor, denna graf, som i Paris årligen emottager så många offer. — Då kånde han sig omfattad af någon bakifrån — det var officern. 0,ropade han —-Herre! år ni en menniska och dertill en krigare? Pierre, ty det var han, svarade med uttryck af den grånslösaste förtvislan: -sålunda tillåtes icke engång den olycklige att dö?— -Ni har sagt ett ord, som låter mig gissa, att ni icke fritt kan råda öfver lif — men store Gud! ser jag rått,asbröt honom krigaren, Pierre Darvange, den raskaste jågaren vid 23:dje regementet, officerarnes ålskling, å hvars bråst kejsaren sjelf har hångt hederskorset.(Forts.) or a er rr ÅT a a ÄT MCdtk