D ——————— Tankar i kepresentationsfrågan. På allvar lår vål ingen nu mera vilja underkånna hvarje medborgares råttighet, att deltaga i valet af folkombuden; men man förespeglar så stora vådor för landet, om den s. K. massan får deltaga i dess angelägenheter. Det år vål i sig sjelf en motsågelse, att råttvisans utöfning kan för det hela blisva vådlig; att mot båttre vetande förhålla — ja, endast uppskjuta — densamma, blir snarare vådligt, och de oroligheter, som ibland folken dessa senare är uppstått, hafva blifvit väckta, icke af medgifven, utan af förnekad, valrått. Men massan, såger man, år rå och obåndig. Om orsakerna till det förra vore mycket att såga, till det senare hafva i vårt kåra fådernesland föga tecken ånnu visat sig: och den förmenta råheten ligger också i allmånhet mer på ytan, ån i själen; ty under den grofva rocken, de ostådade manren, de breda orden döljes ofta det sundaste menniskoförstånd, den, renaste kånsla, det ådlaste hjerta. Dessa blifva vål obemårkta af den fina verlden, men verka dock i tysthet och förnimmas med glådje af dem, som åro i beröring med detta föraktade folk. Att hamnbusar och proletärer finnas, år ett talande bevis på samhällets selaktiga organisation, och ju långre denna får fortfara, ju mer skall deras hop tillvåxa och kanske af nåden sluteligen påtvingas de kommunistiska ider, hvilka man redan vill påhörda dem. Desse, nemligen proletårerna, åro dock, likasom tjenstehjon, för mycket beroende af andra, för att kunna hänföras till fria medborgare, ehuru visst icke heller ibland dem saknas de, som i förstånd och handling kunna tillmåtas så högt menniskovärde, som mången braskande herreman. Må det icke vara en blott dröm, att åfven desse arbetare en gång, uti ett pånyttfödt samhålle, må kunna höjas till politiska råttigheter; de skola då få högre aktning så vål för sig sjelfva, som för sina medborgare. Mången, eljest liberal och frisinnad man, anser ock af nåden, att alla som, från innehafvande jordbruk kunna uppsågas, också måste frånkånnas valrått, åfvensom alla soldater; ty de kunna ej med frihet utöfva densamma, då de måste råtta sig efter en husbondes eller befålhafvares vålbehag. I afseende på de förra torde man kunna såga, att om de hafva en förståndig husbonde, göra de vål deruti, att de råtta sig efter honom, och har denne en duglig bonde eller torpare, år han sjelf mån att få behålla honom, och låter visst icke af politisk harm hånföra sig att för en bra karl tillbyta sig en stackare. Den duglige arrendatorn, brukaren eller torparen har icke svårt om nytt stålle; men den, som visat sig en kåltring till husbonde, skall blott samla trashankar omkring sig. Då emedlertid dessas röster blifva indirekta, gör en sådan sidoinflytelse allt för ringa verkan på hela kommunen, så vida denna icke står under samma inflytelse: och en sådan håndelse år vål temligen sällsynt, så vida inflytelsen icke framkallas af ett öfvervågande och allmån förtroende, men i detta fall år ju saken i sin ordning. Hvad den indelte soldaten betråssar år ban emellan mötena i allt för ringa beröring med sitt befål, och dessutom år solda