fo — C längt gått med oss; vi hafva varit förnöjda och flitiga ånda till detta ögonblick. Ja, vore jag nu först stor och stark. — -Men menniskorna åro ofta så hårda och kårlekslösa,klagade flickan: Modren försåkrade dem med tillförsigt: det finnes godhet nog! Skaparen nårer den lilla fogeln under sin himmel. — Han skall icke eller öfvergifva oss, utan sånda oss medlidsamma hjertan. Nu ville hon gå, men barnen bådo henne: -Ack! låt oss få följa med! Hår år så mörkt och fuktigt. Modren besinnade sig ett ögonblick. Derute storm och regn, som stråmade ned. Hvar skulle de stackars små torka sina våta klåder? Men barnen förnyade sin begåran och bådo allt mera entråget, och fru Marie trodde sig i deras bön se ett tecken af Guds finger. Så följ då med, sade hon slutligen. Eder oskyldiga anblick måste ju röra allas bjertan. Så klagade hon, och med tröst och mod trådde hon nu med sina små i handen ut under natten. II. Trakten å båda sidor om Ponts des Arts var nu likasom rensopad. De regnskygga parisarne hade hastigt krupit in i husen, och de i nårheten befintliga kasser våntade sör