Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1850, sida 1

olycka, tillade han med vekare ståmma, slingrande sig mildt ur hennes armar; olef; vål våra barn! Ännu en gång tryckte han de små till sitt fadershjerta, gaf sin Marie en kyss och skyndade ut. Vår far skaffar oss bråd! utropade barnen med glådje och förhoppningen derom stillade deras klagan; de besegrade naturens starka fordringar och de spåda varelserna föllo in i en kort slummer. Nu var den beklagansvårda qvinnan allena, helt ensam med sin tunga sorg. Hon återkallade i minnet sin makes besynnerligt håftiga afsked, sin egen fullkomliga hjelpoch rådlöshet och hennes hjerta blef oroligare. Hvad kunde han hysa i tankarne? Hvilken utvåg kunde för honom återstå? Hans råttmåtiga anhållan om understöd hade ej blifvit hörsammad, hans i fåderneslandets tjenst förlamade arm gjorde honom till arbete oduglig, hans stolthet nekade honom att tigga. Dock, kanske har kårleken nu vunnit seger Öfver stoltheten? Skulle han verkligen hafva beslutit sig att tigga? Nej, sade hon för sig sjelf, det kan han icke uthårda! Den band, hvilken den store kejsaren engång tryckte i sin, då han efter en hetare slagtning offentligt framför hela sitt regemente skånkte honom beröm, nej! den kan han icke utstråc