Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1850, sida 1

Guds råttvisa år således nödvändis både för den enskiltes och det allmånnas vål; ja så nödvåndig. att vi utan fruktan kunna utropa rutom duds råttvisa ej något vålbesinnande man måste således följa försynens rättvisa lagar eller duka under, ty utom råttvisan ligger endast oråttvisan, villfarelsen och det onda, och aldrig har detta fört till den sanna lyckan. Kyrkans helt och hållet andliga magt kan ej af henne bibehållas, utan för så vidt hon låmpar sig efter Guds råttvisa, som år högre ån kyrkan, hvilken just i kraft deraf bör handla. Det år från denna råttvisa, som kyr kan hemtar sina råttigheter och sin styrka, med vilkor att hon skall uppfylla de skyldigheter som pålåggas henne. Detta år en af de vigtigaste sanningar, som Christus helgat, då han sade till sina lårjungar: rni åren jordens salt; men om saltet förlorar sin sålta, år det ej vårdt annat ån att utkastas och trampas under sötterne,detta vill med andra ord såga: ni åren ålagde att uppmana menniskorna till det goda, derigenom, att ni undervisar dem om sanningen och åro för dem goda exempel uti dygden; men förlora ni dessa båda vilkor för eder styrka, kunskapen och dygden, då åro ni agnar, de der af minSsSta vindslägt skola bortbläsas, och menniskorna skola jörakta eder och skjuta eder ifrån sig. Om kyrkan ej har förmått att förvärsva detta herravålde och om hon till och med förlorat en del af den makt, som hon redan hade, så år det emedan hon ej alltid bevarat minnet af desse vigtiga sanningar. I stållet för att vara ledare af samvetena har hon upphåst sig till herrskare öfver dem. I stållet för att låta sin Stiftares låror om ödmjukhet lånda till sitt råttesnöre har hon, ester att först hafva varit undertryckt af staten, småningom upphöjt sig till dess förmyndare och förtryckare, men åter nedsjunkit till en beroende tjenare af den verldsliga makten, som, efter alla tidens tecken, numera anser sig vuxen att marchera vågen framåt utan kyrkan, eller på sin höjd begagnar henne till ett åndamål, som år allt annat utom hennes eget. — Att detta slutligen skall föra till en förskr åcklig katastrophe för menskligheten år mer ån att befara. Men hur har det kunnat lyckas, att göra denna. förut så stolta kråkla till detta bråckliga rår, som böjer sig för deu minsta pust från den verldsliga makten? Månne detta ej kan ligga till en del i kyrkans begår att e allenast regera individerna, utan åfven at hårvid vara den allenastyrande? Se der frå gor, hvilkas besvarande år af mera vigt år man i allmånhet tror. Om vi icke kunna allo lösa dessa frågor, hafva vi, såsom publicister, åndå pligt att efter båsta förmågdertill bidraga; och skola vi derför tid efte annan till åmnet återkomma. — NR —-— — I hh