Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1850, sida 1

och påpekade dem, så sade man dock kårleksfullt på hans vågnar, och han kunde sjelf såga det — ungefårligen som Romarn: På denna dag blef Nordens gudar, eller Aladdin, eller Balder den gode, eller ... skrifvet, lätom oss gå till Capitolium och tacka gudarne! Jag tyckte, så förtåljer han drömmen, att jag låg som lik i Roeskilds domkyrka, i norra kapellet, der de kongliga likkistorna stå. Plötsligt hörde jag nycklarne rassla i gallerdörren; den sprang upp; min far kom med en hop fremlingar för att visa dem kyrkan, så som jag ofta i min barndom sett honom visa Fredriksborgs slott. De nårmade sig min öppna kista, och min far sade: Den arma menniskan år mycket att beklaga. Han inbillar sig, att han ånnu lefver och har likvål långe varit dåd. Sen bara på honom! Nu tog han mig i stortån och smulade en bit deraf till stoft, mellan fingrarne. Han ville derpå gå vidare med sällskapet och tillslöt gallerporten. Jag kände mig gripen af den förfärligaste ångest vid tanken på att nu ligga der bland verkliga lik tills jag sjelf skulle dö. Jag ansträngde mina yttersta krafter och lyckades så att resa mig upp och slåpa mig fram till den fremmande skaran, då krafterna åter öfvergåfvo mig och jag nedsjönk i en dödsslummer på trappan emellan dem. Sen J, sade min fader, det år idel inbillning! han tror beständigt att han lefver. Imellertid kunna vi väl lägga honom i en varm sång, fastån jag vet på förhand, att det icke hjelper. Derefter befann jag mig i ett högt, smalt rum, beklådt med mörkgrönt damast, infattadt i förgylda lister. Jag låg i en sång under en thronhimmel, med tjocka draperade gardiner, af likadant damast; i mitt sofrum var fullkomligt mörkt, men i en stor sal derbredvid satt en mångd men