Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1850, sida 1

Rheinberg, och Den lille herdegossen. I början af denna period var J. L. Heiberg en halfvuxen gosse, som satt tyst och stilla och lårde af de åldre, hvilka sedan i sin ordning fingo så mycket att låra af honom. Heiberg år Tödd 1794, således åfven ett barn af gamla Danmark och må nåmnas hår, för så vidt han, utan att hafva Oehlenschlågers nationella betydelse, dock i poetiskt hånseende år representant för en sednare utveckling och med afseende på Oehlenschlåger bildar en motsats till honom, neml. som kritiker. Kritik och opposition uppstodo så vål emot Oehlenschlåger som hans tid. Ännu hade han lefnadskraft och frambragte sköna alster, hvilka, kritiken oaktadt, den nya tiden mottog med tacksamhet, erkånnande, att de alltid medförde en långtan efter mera. Omkring 1830 utkommo Våringarne i Miklagard, Drottning Margaretha, Tordenskiöld, Carl d. store, Olot d. Helige, Knut d. store, samt under Christian d. VIII Dina, hvari kritiken fann en lutning till det nyare dramat, hvilket också gåller om hans sista tragedi Kjartan och Gudrun. Likvål kan icke förnekas, att, oaktadt alla de skönheter, af hvilka åfven hans sednare arbeten öfverslöda, de dock förlorat sin hånryckande kraft på publiken. (Forts.) KNASEN RASAR