Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1850, sida 2

skalden måste också öfvervinna ett motstånd hos sjelfva folket, ty det fattade icke genast, att det var på dess känsloton, som han sjöng. Det år icke det verkliga snillet, som uttalar folkets ågonblickliga slåmning och tidens vakna tankar, utan det, som står öfver nutid och forntid och icke blott anar utan åfven eröfrar en framtid och drifver folket framåt och uppåt genom våckelsen af ånnu slumrande och osörstädda röster i dess eget inre. Det kan vål hånda, att det framåtoch uppåtstråfvande folket går ånnu vidare, och att den evigt unga tiden går framom den dödlige mannen; men sådant år det menskliga ödet. Ingen förmår följa från början till slutet; det år blott Gud sjelf som omfattar alla tider och slågten. Då vi tala om det motstånd Oehlenschläger hade att ösvervinna, år det oss en sorglig pligt att påminna oss Evald, honom den egentligen förste, hos hvilken kårleken till forntiden och aningen om verkan deraf på folket, poetiskt gjort sig gållande, ehuru han icke förmådde bryta smaken, öfvervinna osåkerheten hos sig sjelf och vinna sympathier hos publiken. Han hörde till dem, som ådet utsånder till förkämpar för en ide, liksom fåltherren sånder sina -enfans perdusemot brechen för att göra den praktikabel. För