Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1850, sida 2

huset var gudarnes luftiga slott, der de närde sig af ambrosia och nektar, under det vi stodo på jordisk botten och i anledning af dagens fest förplågade oss med hvetebråd. Sednare, då vi blifvit vuxna menniskor, sågo vi i patriarken, som seglade der, endast en despotisk ande, som stod emot vår frihet. Vårt förnuft upprör sig emot den barnslighet, som höll vår menskliga andekraft i boja; vi le åt oss sjelfva och vår slafviskhet, och den, som skrifver detta, gör det icke minst. Jag gör derföre ej någon afbån, ty om gamle Fredrik åter seglade derute och åter ville håfva sig till herre öfver min och andras andekraft, skulle jag åter le. Förhällanderna åro emellertid nu annorlunda: det fiendtliga, som stod emot själens frihet år öfvervunnet; vi kunna blicka tillbaka på den beskedliga barnsligheten och önska frid öfver den, öfver dess stoft; ty den år död! Så stålsåtter man sig i ungdomen mot den ångest, som barnsagorna förorsaka; ångesten dfvervinnes, men sagorna framtråda igen i sin skönhet, icke i verklighetens, men i poesiens skönhet. I en tid, som ligger oss ånnu fjermare, undes 1790-talet inhemtade Oehlenschläger sitt första vetande, och på samma tid, som franska revolutionen utbröt och folket språngde sina bojor, låste kungen eller hans son