Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1850, sida 2

känner att hafva utbytt Tuilleriernas stora marmorbassiner med sina vackra svanor, mot denna sump, der nägra ankor simmade. Utan att tala om, att denna ankdam ger honom ständig förargelse, när solen uttorkar och gör den otät, hvilken osund och stinkande lukt uppstär icke häraf under sommarvärmen. Deremot reparerade man hans förra marmorbassiner utan att på minsta vis oroa henom dermed. Han kunde då, skiljd från alla bekymmer, fritt öfverlemna sig åt det njutningsrika betraktandet af de högtspringande kaskadernas pilsnabba lopp, hvilka, återsallande liksom dam och skiftande mot solen i alla regnbågens fårgor, bestånkte honom med sitt fina, uppfriskande doft. Jemnförande detta och mycket annat, frågar jag mig sjelf: hvaruti består då den stora fröjden af att vara egendomsherre? För min vån att ega denna trådgård, med sina qvastkäppar, år detsamma som att icke mer hafva de stora kastanjerna i Tuillerierna. Att vara herre till denna fyrkant, omgifven af en hvit mur, som kan göra en blind, det var att vara landsförvist från hela den öfriga jorden, med alla dess sköna länder, alla dess tjusande landskaper. I sitt hus visade han mig tre eller fyra dåliga målningar, med hvilka han prydt sin salong. Han måste årfva och blifva rik för att dömas till att icke mer se annat, ån dylikt afskyvårdt skråp. Då ban var fattig betraktade han hvarje dag de skönaste målningar af de största måstare i våra herrliga muskter. Jag vill icke trötta er med beskrifningen om alla de öfriga småsaker, hvilka min vån visade mig med stolthet, och som jag betraktade med hemlig medomkan Öfver min stackars vån, som i den barnsliga sröjden af att kalla detta detta för sitt eget,