Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1850, sida 2

Min vån bor uti en liten by, smutsig och illa bygd. Hans hus, hvilket man straxt visade mig, år litet, hvitmåladt och med gröna luckor. Man inkommer genom en trång port, hvilken var långt ifrån att skånka mig det intryck, jag alltid erfor, då jag genomvandrade porten i hans gamla trådgärd, Tuillerierna. Det förekom mig straxt som hade min vån blifvit ruinerad i det han fått ett arf. Han emottog mig på båsta satt, men allt hvad jag såg, inberåknadt det vånliga emottagandet, förbytte genast den afund med hvilken jag begifvit mig dit, till medlidande. Jag glömmer aldrig den stolthet, med hvilken han förde mig omkring i en trådgård, som godt kunnat inrymmas i en enda af Tuilleriernas blomsterplaner. Nägra trådpinnar hår och der, som kallades fruktträd, men hvilka jag skulle vilja kalla qvastkåppar, och som vål kunde behåfva litet skugga i stållet att sjelfva gifva någon var allt, hvad han i planteringsväg hade att bjuda på. Midt i trådgården var en stor tunna nergräfd i jorden och som fått namn af bassin.Den var till hålften fylld, med grönt och smutsigt vatten, ty man ditbår vatten blott hvarannan dag och tunnan var ej rigtigt tåt. Se der trådgärdens alla prydnader. Aldrig kan ni sörestålla er den glådje, han