Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1850, sida 2

. a— ———— ——————— hade mistat sitt sordna skönhetssinne och glömt huru verkligt rik han sordom var. Hela hans konversation angick blott hans kalfvar, får och höns, morötterna och potatisen, våderleken och skörden. Mitt hjerta hopträngdes med hvarje timme mer och mer; jag långtade tillbaka till Paris. Återkommen i dag på morgonen och betraktande dennamin herrliga park, känner jag, vid de jemnförelser, som uppstå inom mig, en dubbel smärta öfver den stackars mannens sorgliga öde, hvilken blifvit, så att såga, lefvande begrafven inom sin fyrkant, i den lilla byn. Se der anledningen till min sorgliga sinnesstämning i dag. Jag har nu blott en enda bön till försynen, den, att jag aldrig må komma i besittning af något arf, hvilket kunde göra mig lika ensidig, som min stackars vån, och mitt lif lika odrägligt, som hans. Jag har i detta afseende blott en sak att frukta, nemligen en slågting, som för flera år sedan reste till Ostindien. Ryktet talade någon tid derefter om hans förolyckande, och i denna stund Önskar jag innerligt att det må vara sannt. Ingenting skulle skånka mig större sorg, ån ett förändradt lefnadsförhållande, ån ett arf, eller en rikedom, som skulle beröfva mig den lycka jag för närvarande njuter. Den lille mannen sortsar att dagligen besöka sin vackra trådgård vid Luxembourg, och som det åfven en lång tid varit min savoritpromenad, på lediga stunder, tråffas vi ofta der för att njuta af natur och konst, samt svårma öfver lifvets sorger och sröjder. V. Slut.