Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1850, sida 2

ska sig något, tills jag lötsligt en dag på hans panna varseblef det första moln jag sett under den tid håndelsen fört oss tillsammans. Jag hade aldrig fördristat mig göra honom en fräga, och ville det icke heller nu, huru gerna jag ån önskade veta hvilket törne som insmugit sig bland rosorna på mannens lefnadsbanaDet föreföll åfven som om han sjelf önskade ett tillfålle att meddela mig hvad som så sorgligt sysselsatte hans tankar, och han yttrade: — -Jag kommer ifrån en gammal vån, och har sett saker, som mycket bedröfva mig.— Är han sjuk? frågade jag. — ilngalunda,blef rsvaret. — -Har han då förlorat en process eller någon stor summa penningar2— -Ånnu mindre. Han har fått ett arf, och detta arf har kastat honom i det yttersta elånde. Det år anblicken af denna fattigdom, Som djupt smårtar mig.En gång inkommen på kapitlet beråttade han mig hela historien i följande ordalag: — bDet år ganska långesedan jag lärde kånna denne vån. För många är tillbaka såg jag honom ofta i Tuilleritrådgården, sårdeles i det lilla Provence. Efter att ofta hafva tråssats började vi äfven helsa på hvarandra. En dag, då mitt ur stannat, frågade