Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1850, sida 1

icke att jag år vidskeplig; men jag bedyrar e det hemlighetssulla i detta naturspel grep mig dock på ett eget sått. Kom, låt oss gå uti det fria, så blir jag menniska igen, fortfor han, stack sin arm föårtroligt under Balzettis och förde honom till en promenad utanför staden, och då de båda månnen hade vandrat fram och åter en liten stund sade han ynslingen sarväl och bad honom att icke glömma hans villa då sesten var förbi. Nåsta morgon, ovanligt tidigt, trådde Marchesen in i sin gemåls förmak. Kammarjungfrun, som i samma ögonblick intrådde genom en annan dörr, sick stora ögon. -Har din fru ringt? frågade markisen. Nej, excellenzal svarade flickan och neg och rodnade djupt. Så vånta hår tills du blifver kallad!sade marchesen och öppnade dörren till boudoiren, hvilken läg nåst framför sångkammaren. I det han öppnade dörren mötte honom hans unga, sköna hustru i morgondrägt så latt som den möjligtvis kunde vara, ty den bestod i bara linnet — hon hade mycket skyndat, stackars liten. . .. Markisen stod likasom genom trollmakt fåstad på platsen; denna trollmakt var den unga, darrande qvinnans blåndande skönhet, och