(KTIgSharens) högsta mål vara, hvad den med stolthet hittills sjelf uppfattat såsom sin ådla beståmmelse, fåderneslandets och lagarnes försvar under konungens anförarskap mot våldsamma ingrepp och kränkningar, — så hoppas vi visserligen, att de åsigter, hvilka den omförmålta art. uttalar, icke skola finna åsyftad genklang hos den del af vår arme, som i medvetande af egen redbarhet och duglighet icke ånnu, oaktadt de aflossade skråmskotten om uteblifvande befordran, låtit sig tubbas från årlighetens, sjelfståndighetens och fosterlåndsk hetens bana in på kryperiets och örontassleriets låga, förnedrande och till tråldom ledande smygvågar. Men då dessa satser i den ofvan eiterade art. blifvit i en sårdeles vacker och förförisk drågt presenterade, och med sken af bevisande kraft i ett djerft och hurtigt språk promulgerade, torde mången mindre skarpsynt, helst bland det yngre befålet, blifva frestad att taga dem som militåriska trosartiklar. Får att i mån af sina krafter motverka detta, kånner Ins. håraf sig uppfodrad, att försöka ådagalågga haltlösheten af de bevis, hvarpå hr X. grundat en del af sina påståenden; olyckan för svenska armen, dess anda, ära och sjelfståndighet, om de tånkesått i allmånhet, och de all kamratskap upplösande och till lycksökeri och demoralisation ledande befordringsgrunder i synnerhet, som hr X. förordat, göra sig inom håren godkånde; samt slutligen vådan för fåderneslandets oberoende, lagarnes helgd och samhållsmedlemmarnes trygghet, om krighåren förvandlas från hvad den ånnu år till en omdömeslösomedborgerlig, blindt lydande beväpnad knekthop. För att gifva den delen af sitt resonnement, som afser tillintetgårandet af reg:tschefernas inflytande hos hågste krigsstyrelsen och nödvändigheten af deras stållande under det småaktigaste förmynderskap, en riktigt såker grunaval, börjar hr X. med att fota det på en historisk basis, och beskrifver huru genomolyckligt det stod till med vår armå före och efter 1790-talet, , då reg:tscheferna under högsta krigsstyrelsen spelade största och vigtigaste rölen. Som troligtvis mången af saken interesserad saknat tillfålle, att i k. kr. v. a. tidskrift blifva delaktig af dessa hr X:s historiska forskningsresultater, tillåta vi oss derur göra följande utdrag: Hvarje af de då ännu talrika reg:tscheferina i vår arm lopp så till sågandes i kapp hos krigsstyrelsen om stundom större, stundom mindre förmåner och söreträden för sitt regemente. Hvad relationer förskaslat den rene, sökte den andre vinna genom en våltavligare utförsgåfva, genom påpassade tillfållen raf nådig belåtenhet o. s. v. Frigsandan utrbildades fullkomligt enskildt för hvart regemente, och blef helt naturligt beroende af vöfverstens personliga moraliska egenskaper veller fel. Der denne var en stilla, rangerad roch maklig man, tog tjensten vid hans regemente samma skaplynne, der han var liflirgare, men något för mycket lefnadslustig, sick tjensten vål hurtigare, men stundom rhånde också, att det yngre befålet förstörde ysig i den vilda jagten efter njutningar. Ingenstådes var homogenitet, att förvänta eller sfinna. Kunde en reg:tschef, om också på rangrånsande regementes bekostnad förskassa sitt några fördelar, utmårkelser eller ock blott sankiionerade afvikelser från det reglemensterade, ansågs han både af sig sjelf och af rossicerskorpsen för en hel karl. Alla kanavler begagnades till sådane åndamål; och följiden blef, att så vål exercis, som beklådnad, rutredning, bevåring, styrka m. m. småningsom blefvo regementerna emellan så olika, att en fråmmande officer svårligen skulle hafva trott dem tillhöra samma krigshär. Att detsta icke innefattar någon öfverdrift, torde de rofhicerare, som ånnu erinra sig tillständet för 40 år tillbaka, kunna bevittna o. s. v.(Forts.)