Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1850, sida 1

nit aslågsna sig några steg förrån Marchesen hörde en tydlig hviskning hvars innehåll genast bragte hans sinne i sjudande uppror. Der stod han stel och marmorhvit i ansigtet liksom berörd af ett trollspå, och det allt uppslukande intresse som afspeglade sig i hans annars så lugna anletsdrag, förrådde att han lyssnade till något utomordentligt. Han rörde icke en muskel, han återhöll sin andedrågt; han liknade en som står på yttersta randen af en afgrund och fruktar för att i hvarje ögonblick nedstörta — endast de svarta, rullande ögonen sade att det icke var en staty. I detta ögonblick nårmade sig den unge architekten och sade, redan på något asstånd, med låttfårdigt leende låppar: -mitt experiment kunde icke utföras; ty bigtstolen var redan upptagen, och om jag såg rått, af en djupt beslöjad signora — men, min Gud! hvad fattas er, ni år så blek?Marchesen lade på italienskt vis en singer på låpparne och fortfor att stå qvar utan att röra en lem. Efter ett parminuters förlopp höjde en djup, tung suck hans harm; statyen fick lif och gick ut ur den magiska, förtrollade ringen. -Det år alldeles ingenting, kåre Guilio!sade han med lugn; vänlig röst; tro nu bara