Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1850, sida 1

liga ögonen, vrida sig omkring till alla sidor med mönstrande, hemmastadda blickar, liksom han hår hade något att besalla; och det hade han också; ty han var den architekt som hade haft öfverinseende med det nyss slutade arbetet; det var Giulio Balzetti, som för någon tid sedan hade återkommit från Rom. För ro skull, Signor Marchesel vill jag anförtro er en hemlighet som förmodligen ingen mer ån jag vet, sade han med denna förtroliga ton med hvilken man talar till en vån i hvars hus man år en daglig, gerna sedd gåst. Ni vet att akustikens fenomener ofta spela oss byggmåstare många putts just då vi hvarken önska eller vånta det. En verklig hazard har lårt mig, att når man står hår — hår på denna hvita marmorskifva, så kan man helt tydligt höra hvarje ord af den allra tystaste hviskning som såges derborla — just der ni ser den nåst-sista biktstolen stå, utan att den som befinner sig på linien emellan dessa båda punkler, kan förnimma ett ljud, han må stå så nåra bigtstolen som han kan och vill. Stå här en minut eller två! jag skyndar ned till bigtstolen, och ni skall falla i förvåning öfver denna naturens lek. Han ilade bort; men knappt hade han hun