Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1850, sida 2

tryckte härdt vånnens hand; -men i alla fall: vånner i döden som i lifvet!Det vet Gud! du glömmer icke ditt löfte att vara en far för mina barn?Nej aldrig! och du icke heller, det vet jag så vål.Nu i hastighet en kyss och en omfamning, mumlade sergeanten barskt, med tårar i ögonen, och sen ett raskt slag med tärningen.De bäda spelarne omsamnade varmt hvarandra och frågade hvar de skulle afgöra sitt öde. -Midt framför vår Fritz skall spelet gä, sade gråskågget, sergeanten, — -hår äro tårningar.-Vålan!ropade Carl, hit med dem! och båda skyndade, liksom till dans, bort till truppen som slog en ring omkring dem och stållde en trumma framför deras fötter. -Hurtigt, barn! ropade öfversten, förargad öfver kungens vankelmod. Hår finns blott en tärning, sade den gamle sergeanten och våndande sig till konungen, skola de slå med den?Konungen teg. i Carl grep tårningen och kastade den värdslöst på trumman.