Bref från en resande landsman. II. om Diakonissanstalter. Hvad åter angår diakonissanstalterna, dessa råddningsanstalter för den genom sjukdom, olyckor eller inre lidanden till ett vårnlöst barn åter förvandlade åldre menniskan, så har jag mera lärt att känna arten af diakonissornas verksamhet, ån sjelfva anstalternas uppsostringsprineiper, enligt den för hela resan antagna och till sin sanning öfverallt bepröfvade grundsatsen af Göthe: Grau Freund ist aller Theori.— Det första spår till diakonissverksamhet, jag hade tillfålle att upptåcka, var i Ludwigslust, sommarresidensstaden för storhertigen af Mecklenburg-Schwerin. Emedan hertigen der uppehåller sig ett par månader om året, vanligen mot hösten i jagttiden, hafva flera adliga familjer der slagit sig ned. Den lilla staden, som bebos af 4000 menniskor, år också, för att vara i Mecklenburg, rått tåck, rymlig och prydd af talrika trådplanteringar. Bland andra familjer bor der åfven en fru von Bilow, temligen rik, som har en ånnu rikare son i Skåne. Hon lefver på samma fot, som andra förnåma och rika adelsfamiljer i det lilla samhållet. Men tått utanför staden år ett litet grånmåladt envåningshus. Dit inbjudes nu låsaren. Vid bordet sitter ett några och 20 års fruntimmer, hvars hållning och hela våsende utmårker en dam af börd och bildning. Hon matar ett litet barn, som i de plågor, hvilka det i det af utslag förstörda ansigtet lider, jämmerligen gråter; ett annat, något yngre, fruntimmer sitter och pysslar med ett annat barn på en stol i hörnet; på bordet sitta några små, och de andra större stöka omkring hår och der i rummet. Denna lilla lågenhet år ett barnsjukhus (Kinderhospital). Det åldsta fruntimret år fru von Bulovs dotter och det yngre en diakonissa från Kayserswerth. Hela historien år i korthet följande: Fröken Bulow ville hafva något annat att göra, ån sitta inne och låsa romaner; hon såg dagligen, att en hop vanvårdade, sjuka och i alla hånseenden olyckliga barn, som stråko omkring på gatorna, eller hemma, utan mat och modersvård, tårdes bort. Hon ville göra något till nådens lindrande; men visste icke huru. Då reste hon till Kaiserswerth och var der ett år. Köer sin hemkomst köpte hon den lilla gård, låsaren redan kånner, för 3 a 4000 Thr, tog ett annat i Kayserswerth redan bekant fruntimmer till hjelp och samlade omkring sig de mest elåndiga och vårnlösa barn i staden. Med dem åter hon nu och lefver hela dagen; går om aftonen till sitt hem i staden och lemnar då de små åt medhjelparinnans omvårdnad. Att litet undervisning, råkna och skrifva samt sång för de åldre åfven meddelas, förstås af sig sjelft. Det hufvudsakligaste år dock, att de vårnlösa barnen skola hafva ett hem och en moders vård. Nu kunde vål, i fall någon skulle vilja kalla detta för en fantasi af en rik dam, frågas: då det gifves så många fantasier, hvaråt rikt folk kunna dfverlemna sig, hvilkendera år för de arma bland våra bröder och systrar fördelaktigare, antingen denna, eller någon annan, t. ex. att låra rida, låsa latin, skrifva romaner eller sy de konstigaste broderier? Någon annan verk— —