Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1850, sida 2

belöning för tjugufem års årofull tjenst att ätminstone en af de lifdömda skulle så behålla sitt lif. Hjerteglad beviljade konungen genast hans bön och tillät honom, såsom ett bevis på synnerlig nåd, och att han heldre benådade ån straffade, att sjelf beståmma hvilken utaf de båda som skulle gå fri. Nej, sire, utbröt veteraren, på hvilken allas blickar med beundran hvilade, de hafva båda förverkat lifvet. Låt dem nu sjelfva afgöra sitt Ode; och i ett nu sprang han bort till fångarne förkunnade dem hvad han hade utverkat, under det att konungen vinkade åt löjtnanten som genast derpå kommenderade: rhvila gevär!Upp. mina gossar! tärningarne skola afgöra eder emellan; kurage! det gäller lif och dåd, ropade den gamle sergeanten och låste bådas hånder, — den som tappar i dag förlorar knappa tjugufyra timmar; i morgon kommer nog turen till den vinnande, så att spelet år om en bagatell — fort nu och muntra ansigten!Gif mig din hand, Adolf! vi skola spela ett sorgligt spel, sade Carl med tårar i ögonen. vJa, i sanning, broder, svarade Adolf och