Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1850, sida 2

Fem l. Fem!ropade Adolf och gjorde sitt kast, — vha! också fem l. Om igen! ropade Carl och slog — sex. Se, sade kungen, -du går fri!— Carl gömde sitt ansigte i sina hånder, dels af glådje öfver sin lycka, dels af sorg öfver vännens olycka. Så ryk åt h—e då, du jordiska lycka!röt Adolf, och slungade med förtvislans kraft den gamla tårningen mot kanten af trumman. Ett skrik af förvåning och jubel flög ifrån åskådarnes låppar. Tårningen hade sprungit i tu. Det ena stycket visade sex ögon, det andra ett. Gamle Fritz log, och den gamle sergeanten tyckte tiden vara inne att öppna sin språk låda. Sire,-började han, rers majeståt, liksom vi alla, trodde så såkert att Carl hade slagit högst, men genom detta besynnerliga tillfålle har Adolf slagit ånnu högre — har icke Gud talat min konungeGodt! gamle mustasch!sade Fredrik den store, -han kan förkunna dem båda pardon. Finnes det flera som vilja desertera, så få de vånta tills i morgon afton, ty om vi icke i morgon prygla upp fienden, så måste vi, san