Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1850, sida 1

— fäåstade sig ån på de båda offren, ån på de ofrivilliga bödlarne. Konungen nårmade sig. Allas ögon, utom de olyckligas, som hade dem förbundna, fåstade sig i spånd våntan på konungens markerade anletsdrag — det var så tyst att man kunde höra pulsens slag — vänta ännu fem minuter, sade konungen sakta och viftade med sin nåsduk. De fem minuterna runno pilsnabbt — och monarken samtalade ifrigt och mörkt med dfversten som dystert vinkade åt den befålhafvande officeren. Fårdigt gevår! kommenderade officeren med bruten röst, och en dödsrysning genombåfvade de gamla veteranernes hårdade hjertan. Konungen tog ett steg framåt. Med en vink kommenderade löjtnanten: -lägg an!— Muskötternas rasslande underråttade deliqventerna att stunden var inne. Ett: -Gud vare oss nådig, darrade på deras läppar. i Konungen, som i sitt hjerta långesedan hade beslutat att benåda de båda offren, hvilka han ansåg nog straffade genom den utståndna dådsångsten, ville just uttala sitt: -pardonldå en krutsprångd, årrig, gråskåggig sergeant dristigt framtrådde, gjorde ställningssteg, förde handen till slåpmössan och utbad sig som en