Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1850, sida 2

—— — —— med en liten patrull af tre man, framträdde nu. Ösverste Kaunitz, sade konungen till adjutanten, bäda dessa uslingar, som jag gripit då de voro i fård med att desertera, hafva bekånt sitt brott. Ingen pardon! får dem genast till vaktkommendören och befall honom i mitt namn att han om två timmar låter skjuta dem, dem sjelfve till straff och andra till varnagel. He! hvad säger han?-Intet, sire; adjutanten bugade sig djupt och de båda olyckliga bortfördes genast. En fjerdedels timma derefter såg kungen den styrka som var kommenderad till exekutionen stilla och vemodigt marchera upp. Han vånde sina blickar, hvilka ånnu glådde i vrede, bort, ty i hans ågon var desertationsbrott oförlåtligt. Öfverste Kaunitz närmade sig vördnadsfullt. Sire, de arma satarne åro beredda, om ett ögonblick år det förbi med dem; men ... -Hvad vill han såga med sitt men ?frågade Fritz harmsen. (Forts.)