Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1850, sida 2

kinder; jag tänkte nog det; det anade mig att jag aldrig mera i detta lifvet skulle återse henne; dåd, död! och utan att jag fick tillsluta hennes ögon.-Fatta eder, bad Fredrik, försök att låsa brefvet.Det år mig omöjligt; det år mörkt för mina gamla ågon, de kunna icke urskilja bokståfverna. Förbannelse öfver detta krig utbröt han med dyster harm och reste sig upp: jag var så lycklig förut, himlen vlsisnade mitt arbete, friska barn lekte i min hydda der en god och trogen qvinna håll trefnad och frid vid magt; så kom kriget, jag slets ur de minas krets och nu — nu står jag hår gammal, ensam och dfvergifven. . . Låt bli att trösta mig! Min gård år brånd, på mina marker gro tistel och törne — mitt ena barn, hvars oskyldiga ansigte jag icke en gång fick se, dog i södseln och modren år nu också död i sorg och elånde — förbannelse öfver kriget; men det år detsamma; de båda ha det godt deruppe, och nu kåre Fredrik, lås du, jag vill vara en man.-Så hör då, sade Fredrik, bröt sigillet och låste: (Forts.)