Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1850, sida 2

häll, begagnade hon sig af min fars aflågsnande för att förstöra, hvad den innebar. — Gömd bakom en skårm, var hon vittne till hela förloppet.— Hvad såger du?afbröt gubben i det han håftigt uppreste sis. omfattande sonen. Jag var da ingen mördare. Men han skulle ändå dö — just samma natt. Undransvärda sörsyn! Det var straffet för det demoniska uppsåtet! Tror du ej, att nio år, som jag legat på samvetets stråckbånk kunnat åtminstone börja — försoningen?— -Jag tror,svarade sonen med djup öfvertygelse, ratt ångren både börjat och slutat den., — -Vet du huru det var, när jag nyss emottog sakramentet? Det var som om Herran nedsånkt sig i mitt hjerta och sagt: -Jag förlåter dig.— Ack, tro, tro, att han förlåtit! Min far framtråder icke inför någon verldslig domstol som dåmer efter lagar, dem svaga menniskor sammanskrifvit.— -Du var ja ensam?— Skulle min far gerna sett att jag haft någon med mig?(Forts.) — TERTTKERRRR