Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1850, sida 1

enda ord kunde lyftat det tårande qvalet från ditt hjerta, och för att tillfredsstålla sin håmdkänsla på din far låta dig borttvina af sorg. Dig, som intet ondt hade gjort, utan som hon tvårtom var skyldig så mycken och liflig erkånsla.— bet kunde hon ej utan att för mycket röja sina egna sörhållanden.— -Dem kånde du ju?— -Ja, men hon kunde ju ej beståmdt veta, att det var denna sorg som vållade mitt hemliga lidande. Huru kunde hon ana att min far sagt mig det, och dagen som för mig alltid var så betydelsefull, kunde åfven bidraga till att förvilla henne. Det var hos henne en aning men ingen visshet, och i alla fall var det ett töcken i hennes sjål, som tidtals, genom äfven hvad hon lidit, öfvergick till ett slags vansinne. Detta år båsta förklaringen Öfver alltsammans.— Men når hon hatade farfar, inföll Syenborg. så skulle det ju varit en slags vållust för hennes håmdlystna sinne att få stämpla honom som en mördare, åfven sedan han ej mera var till.— dbet kunde hon ju icke utan att tillika inför allmånhetens ågon röja sin egen hemlighet — och hon hade lofvat sin far att vårda sitt goda namn och rykte.