Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1850, sida 2

men deras själamessor och böner för de aflidna ha alltid egt ett visst behag för mig.— -År det icke en herrligare, sublimare tanke, att de då åro höjda, så vål öfver våra böner som öfver våra domar?hemstållde Waldenau. Wejland svarade intet; men syntes åter försjunken i djupa tankar, dem ingen vågade störa. Slutligen såg han upp och tycktes lyssna till en ankommandes steg. Jag tror det år Williamson, yttrade han. Det var åfven Williamson. Han satte sig tyst vid Beatas sida, inneslutande hennes hand i sin. -Jag har våntat på dig, Berndt,började familjfadern. Du och J alla hörde för icke långesedan en hemsk beråttelse, rörande en person som i lifvet stod mig mycket nåra. Han var visserligen brottslig; men för mitt hjerta år det icke allenast ett behof utan åfven en skyldighet att meddela eder alla de omståndigheter, som i någon mån skulle kunna, om icke ursåkta honom, åtminstone våcka edert deltagande. Han var ej lycklig i sitt sista gifte om dot var hans, eller hans hustrus, tillkommer icke mig att afgöra. Många gånger plågades han af tvifvel rörande sin hustrus trohet och misstånkte till och med, att icke din far. Berndt, var hans son. Denna misstanke var en förvillelse af hans svartsju