Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1850, sida 2

Han tryckte min hand sågande: -Bed vår Herre att jag får lefva, så blir du min. — I samma Ögonblick återkom brukspatronen, och då han lyfte koppen från bordet, befann han denna vara tom. Han uppgaf ett rop, och störtade ur rummet. En besynnerlig håndelse ville, att sjukdomen denna natt tog en förfårlig brytning: konvulsiviska anfall följde och vid midnatten var allt förbi.Med undransfulla blickar betraktade hon Wejland som dignat ned på sina knån, och utsträckande armarna mot himlen utropade han: -O, min Gud, min Gud!— En flod af tårar störtade utför hans kinder. —-Huru år det, Carl2frågade oroligt hans hustru, och med ömhet förde hon honom till soffan. Han hade endast hört dessa ord: -Jag slog ut gistet,och upprepande dem, sade han: -Såg det ånnu en gång! Ni slog ut giftet; han fick det således aldrig; han dog en naturlig död.— Ja, svarade hon. — Nu räckte han armarna mot sin hustru. -O, Gunilda, det var bördan som under långa år legat på mitt hjerta, och på denna dag sade han det till mig sjelf. Min i verldens ågon oförvitlige far var en mördare — sin egen sons, och kanske till någon del för min skull — på det att hela förmögenheten skulle stanna i mina hånder. O, der hafven J den förfårliga hemligheten; men