Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1850, sida 2

mig alltid trogen, nej nej. ... Vi voro båda sjutton år, lika gamla, då jag skånkte lifvet åt Berndt. Gossen var honom kår, och för att kunna upptaga honom som sin son, ville han efter fjorton års förlopp, förena sitt öde med mitt. Då kom han till Edshammar för att meddela fadern detta sitt oåterkalleliga beslut. En sörsårlig strid, mellan fader och sor lår ha egt rum. Den sednare sjuknade håftigt, och vid samma tid besökte jag håndelsevis min gamle far. IAstora huset på Edshammar äro många gångar, som alla vorc mig bekanta. En lönntrappa, till hvilken nedgången var vid sjelfva muren och ledde till trådgården, var af den kåre bortgångne inråttad, och genom denna inkom jag i hans rum. Gömd bakom en skårm, var jag, samma dag han dog, vittne till ett samtal mellan patron: och den, som var mitt hjerta så dyrbar. Den gamle besvor sin son, att, om han åter tillfrisknade icke gifta sig med mig. — -Jo, jag gör det, svarade den sjuke beståmdt. Fadern var då nog grym att i en dryck, som var tillredd för den sjuke, slå ett giftpulver, men den sjuke anade icke försåtet, och når han med darrande hånder stållde koppen på bordet bredvid det tillårnade offret, slog jag ut giftet, och just som han begårde något att dricka ifyllde jag samma kopp med soppa.