Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1850, sida 2

den ide, som i en viss tid gjort sig gållande. Ty hvarje id måste först komma till ett allmånnare erkånnande, innan den förmår skapa sig en egen konst. Men ideen fattas aldrig i sin renhet: den reflekteras blott mer eller mindre klart i medvetandet, hvars uppfattning vexlar med tidqehvarfven. Konstens högsta blomma betecknar sålunda det moment, hvarest iden, ur hvilken den framgått, nalkas sin undergång. Konsten år derföre liksom en reflexion af den nyss förgångna tidens id6ela innehåll. Ty santasien, den konstnårliga bildningsförmågan, skapar ingenting nytt: den förbinder och omskapar Dlott det i tidsmedvetandet redan gifna. Då konsten således framståller tidehvarfvets hela innersta lif, bår den ock prågeln af dess, sedliga medvetande; den högsta sedelagen år derföre tillika den högsta skönhetslag. De skåna konsternas historia år en betraktelse öfver de olika former och utvecklingsgrader, hvilka denna skönhetens och sedlighetens ide, efter bildningens arss-Iagar, genomgått under de vexlande tidehvarfven. Studiet af konsthistorien, hvilket år studiet af vår egen andes utvecklingshistoria inom en viss sfer af dess verksamhet, måste derföre lemna medel för upphöjda och förådlande njutningar. Derester öfvergick förf. till Tonkonsten, hvars besrepp och utvecklingshistoria komma att i de fölJande förelåsningarne afhandlas. Vi hafva nu lemnat blott en mager och särglös bild af denna förelåsning, som saknade hvarken lif eller kolorit. Den visade, att herr Behrens grundligt genomtånkt sitt åmne och ådagalade hans förmåga att iklåda detsamma en behaglig och intagande form. Måhända var denna stundom något för abstrakt, men den stora svårigheten, får att icke såga omöjligheten, att popularisera ett åmne af så uteslutande filosofiskt innehåll, torde i någon mån ursåkta detta. Dessa förelåsningar afse dessutom bildade åhörare. Men — å propos bildning — kunna vi med afseende på det fåtaliga auditoriet, ej underlåta en anmårkning. Det gifves måhånda intet ord, hvars egentliga betydelse och innehåll så missförstås, som ordet bildning. Vanligen menar man dermed blott en yttre politesse jemte inlårandet af några såkallade talanger. Men detta år blott bildningens mer eller mindre våsendtliga blomhylle. Vill man söka sjelfva dess blomma och begripa hennes betydelse, får man ej sky mödan att göra sig förtrogen med de organiska processer, som alstrat henne, och med den ide, som lefver i henne. leke år man bildad derföre, att man förvårfvat en yttre mekanisk fårdighet i vissa konster, utan att begripa konstens inre våsen och natur, ej heller derföre, att man vunnit fårdighet att låsa — romaner på några fråmmande språk. Men till en sådan ytlighet syfta våra qvinliga uppfostringsanstalter. Man rigtar den unga elevens tankar alltför mycket på det yttre och tillsälliga, utan att vånda dem åt det inre och väsendtliga, på anden, sädan den uppenbarar sig inom eller utom oss. Vi hoppades dersöre, att detta tillsälle, att i nägon mån ersåtta bristen på grundlig insigt i ett åmne, inom hvilket våra hildadedamer så ofta upptråda med anspräk, skulle omsattas med varmare interesse, helst dylika tillfållen inom vår ort så sållan erbjudas. I I