Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1850, sida 2

icke en gång för dig, du trogna deltagerska i en smårta, hvars orsak du ej kånde, kunde jag såga: -Min far har förgiftat sin son — min bror. ... Wejland förmådde ej såga mera. Hufvudet sjönk ned mot hans hustrus bröst. Beata och Svenborg intrådde på en gång. Bådas blickar rigtades mot fadern; de sågo icke den lidande. qvinnan utan nedlöllo på knå vid sossan, der han nåstan vanmåktig låg i deras mors armar. — -Lugna er, yttrade Thor till dem; den börda, som ni så långe sörjt och suckat dfver, år aslystad., — -TJalar du ett fremmande språk?frågade Svenborg med yttersta förvåning. Utan att svara henne yttrade Waldenau: -Ädern måste öppnas.— Jag har ånnu mera att såga, inföll den sjuka med svag röst. — xvånta tills i morgon. Både ni och han behöfva ro, återtog låkaren. — ÄI morgon kan jag vara död.— ÄAvarsöre har ni icke sagt det sörr,frågade Waldenau förebrående. (Forts.)